Teaser 1 from OLIMPIA on Vimeo.

Finally we have the opportunity to pass these two trailers on to our friends and co-workers. For almost three years this movie piece has been an ongoing experiment and artistic study. It has been a true craftwork in trying to finish this; a feature film ready for the big screen.
These are two pieces from our work in progress, Olimpia.

By all means don’t let this brief introduction be in your way. Enjoy and prosper.

The director

Stuck in quarantine,
Inside of my forehead two propellers howl,
No wait!
It´s three…

I stutter my name if someone cares to ask for it,
I´m hiding in old basement tears,
Endure slave,
Endure…

Until I register my soul,
It´s someone else’s,
Until I pay my dept,
It´s someone else´s…
Vanity within,

Still propellers howling,
May I shine my shoes?
Just one last time before standing in the soaking rain,
Their losing all leather,
Turning into burnt plastic,
I turn my head and see one angel,
No wait it´s two,
Now three…

The living lake on Jupiter,
What a beautiful song!
My earthbound angles,
This song is for you,
When you´re waiting for the black to really happen,
The blue to come for support
And the red until something dies within.

Showreel Johan Orre cinematographer from Johanakin on Vimeo.

This is the showreel of Johan Orre our long lasting partner; as you will see there is several images from the works of Svarta Svanen. And until we find good reason and time (soon), enjoy this one.

Regards

Jonathan E. Larsen, Producer at Svarta Svanen

I hereby as the Black Swan (Svarta Svanen) relive myself of duty, this for the opportunity to become a company.  Jonathan will as a start be the only shareholder of my company and my writings, he shall produce and interact in all administrative ways that are possible to fulfill my beings purpose. With this I mean I shall retreat to give Emilio the space to be the artist and Jonathan to be the earth bound chancellor of my leavings.

With this trinity I hereby make two; not for the sacred to be secular only for leaving the last and final piece of God to the muse. I retreat and become a company. That is all for now.

Steering wheels in circumstantial
Blood clouds
Filled with manic steering wheels
in circumstantial
mean grandma
cries when you
slice a circumstantial
steering wheel

A triangle is not as round as
I love you
But my purse is empty
As a …

Mom it´s
Time to
Go red (instead of blue)
And catch the moon
With a
large net
built out of
legs from circumstantial
steering wheels

Det talas friskt om att mitt väsen bör avslöja sig och där bakom skildra en människa. Däri tycker jag mig finna en dialektik. Om jag är en människa är det förenligt med att jag är ett väsen? Aldrig vänner. Vid tillfällen bör såklart ifrågasättas hur ett väsen kan använda subjektet som beskrivning av sitt väsen? Hur som haver liknar denna häxjakt det precisa jag så väntat mig. Intressets successiva tilltagande och frustrationens födelse. Men, vänner tag då och beakta att det kommer att ske ett avslöjande. Dock aldrig utan en rimlig ersättning. Varför skall jag exponera ett genidrag?

Emilio El-Lauren min älskade och min hatade vapendragare synes mig konstant göra det motsatta. Vid varje tillfälle som ges tycker jag mig skåda dennes nuna. Leendes eller drypandes av högmod. Känner vi med honom och hans spjuveraktiga maner? Jag kan inte tycka mig förstå en sådan varelse. Gladeligen doftandes av billig parfym, torr kosmetika och alkohol. Nej ni vänner, jag kan inte avundas ett skralt rampljus likt dennes. Ståendes som en mannekäng för Berlins biennaler, vittrande likt Dorian. Askungen, våldtagen på bal.

In i rummet stiger Emilio under författandets gång, iklädd en basker och ett vedervärdigt örhänge, som tycks föreställa en form av asiatisk krigarsjäl. Vi ser varandra i ögonen, kysses sedan. Hans läppar är mjuka och hans doft är pikant. Jag älskar att titta på denne. Dock våndas jag vid tanken på att behöva leva hans liv. Jag är ett väsen och han är bara en människa.

Det såg aningens mörkt ut. Jag valde att stanna hemma. De andra, de har flutit in i mig, de letar i mina idéer, ty deras egna är inte ens hälften, de luktar. Jag fingrar på dem emedan dansens yrsel, lämnat det egna varslet.
Klockan närmade sig lunch – Jag brukar äta ensam på ett kafé, det fanns en kvinna jag önskat var vacker där. Var gång valde jag att koncentrera mig på nya detaljer i hennes ansikte; för att glömma de mindre förmånliga: Hennes frisyr, det högra ögat, munnen, kinderna. Det absolute mest motbjudande var nog hakan, den bar en viss oformlighet.
Jag hade så svårt för henne att jag inte nu på sistone ens vågade titta i hennes ansikte. Utan dagar likt denna då jag på rutin ändock förskaffar mig en lunch, tittar jag på hennes händer. För tänk er att det var där hon var vackrast! Smal och ringprydd perfektion. Ibland kan jag inte sluta, önskar att få kyssa dem, hennes hand, ett verkligt vackert väsen. Jag beställde en kopp kaffe, mat känns för vidlyftigt för hennes händer.

Jag kantras av små pillers askes för att glömma, förenkla och försköna detta preludium i text. En viss vittring av Victoria och en viss förklaring av kärlek är hos musan.

Alla dessa frågor vilka utlovas är egna svar; jag benar inte ut yttring kring livet utan vill endast med detta vara i sanning; vitterhetens progress i den svenska litteraturen. En ensam man kan aldrig så bli, ehuru ett imponerande oeuvre.

Därför vänner finner ni ingen man, inte så heller en kvinna bakom dessa rader. Ni finner en tanke, en figurativ tanke, flera hjärtans tanke, en Don Juan i föryngring en Renée Mauperin på dödsbädden, en ung pojke från franska landsbygden och med detta den Svarta Svanen.

Texter av denna art bör, som tidigare pläderingar tydliggör, inte förstöras av parafrasens interpreter, utan är endast för er kära konstnärer! En uns av kropp ni kan begrunda, en konst för tiden, men delvis och helt i en annan.

Vore vi annat än uppfinningsrika vetenskapsmän på området menlöshet, kanske vi kunde finna andra svar på frågan om kreerandet, alltså ’jag skapar för att jag kan’. Med det är allt värde menlöst men vår konst en gestaltning av den, därav dess förfall och dess givna skönhet i pestsmittat och depraverat förnuft.

Enighet,
två,
bakom portar;
intimlim för monogamins
små strålar
Allmänna broar för förnuftet och skönheten!
Jag trilskas Don Carols,
jag svettas

Tänk:
om vi vaknar,
om detta,
om paradis
O Backanalia slå upp dina portar!
jag sjunger så högt mina lungor förmår

De alla denna morgon,
de vandrar omkring mig,
sveper;
gehör och blickar
Ser som svalor,
som ser…

Glåmiga fingrar,
kväver falskt vatten,
kväver bukens hunger,
ler åt allt det gamla;
el negro

Tunnlar,
motvind,
avskräckt men trind,
lysande lystnad,
kind,
jag gäckas,
tumlar

Genomskön askes,
dusch i rosenblad,
en ljuv solöppning,
ett regn,
en vind,
glad
– Jag vaknar